Medicinsk bakgrund och indikation
En frisk erytrocyt i en frisk organism har normalt en livslängd på 120 ± 20 dagar.
Mätning av hemoglobinkoncentration är ett rutinprov som beställs i många olika sammanhang både akut och elektivt. Vanliga frågeställningar är anemier av olika orsaker, men även förhöjda värden är av intresse vid utredning av t ex hematologiska sjukdomar.
Upprepade mätningar är indicerade för att på kort sikt följa förändringar i fördelningen av vätska mellan intra- och extravaskulära rum under förutsättning att akut blödning inte föreligger, och på lång sikt för att följa förloppet av en sjukdom och/eller effekterna av behandling.
Humant hemoglobin består av två dimerer, var och en uppbyggd av en alfakedja och en non-alfakedja (beta-, gamma- etc). Under senare delen av fosterstadiet och vid förlossningen dominerar HbF. Vid tre till sex månaders ålder ersätts detta med HbA. HbF-koncentrationen hos vuxna och barn över 6 månaders ålder är normalt <1 %. Ytterligare en hemoglobinvariant är HbA2 som uppgår till cirka 2-3 % av totalt hemoglobin hos vuxna och barn över 1 års ålder. Utöver de vanliga hemoglobinvarianterna, finns flera hundra mindre vanliga varianter.
Hemgruppen i varje kedja binder reversibelt en O2-molekyl. Hemoglobin binder också väte och koldioxid. (1)
Bedömning
Låga värden, d.v.s. anemi beror på en eller flera av dessa tre orsaker: minskad erytrocytproduktion, patologisk förlust av erytrocyter och/eller ökad erytrocytdestruktion/hemolys. Anemi kan ha många olika patofysiologiska orsaker såsom bristtillstånd (järnbrist, B12-brist, folatbrist), blödning, hemolys, hemoglobinopati, samt som sekundärt fenomen till inflammatoriska och maligna sjukdomstillstånd. Hematologiska maligniteter och andra cancersjukdomar ger ofta en påverkan på hemoglobinsyntes mm med sekundäranemi som följd.
Låga koncentrationer behöver dock inte alltid innebära en minskad total erytrocytvolym utan kan ibland bero på en ökad plasmavolym, t.ex. vid splenomegali, makroglobulinemi samt i graviditetens mellersta trimester.
De kliniska symtomen vid anemi hos en patient beror på hur snabbt erytrocytmassan minskar, graden av anemi, patientens ålder och förmågan hos lungor, hjärta och kärl att kompensera för anemin.
Förhöjda hemoglobinkoncentrationer innebär polycytemi - ökad erytrocytmassa. Polycytemi kan vara absolut, det vill säga med en absolut ökning av totala hemoglobinmängden, eller vanligare relativ, det vill säga vara en följd av en låg plasmavolym. Absolut polycytemi kan vara ett primärt tillstånd vid myeloproliferativa sjukdomar eller sekundärt till ökad erytropoetin-insöndring vid t ex lungsjukdom, allvarliga hjärtsjukdomar, vissa hemoglobinopatier mm. En relativ polycytemi (minskad plasmavolym) kan ses hos rökare, vid intorkning av olika orsaker och vid förlust av plasma vid t.ex. brännskador.
Hemoglobinkoncentrationen är inte alltid ett säkert mått på den totala erytrocytmassan i organismen, vid t.ex. akut blodförlust kan blodvolymen minska kraftigt inom några minuter, medan hemoglobinkoncentrationen initialt förblir i stort sett oförändrad.
Många preanalytiska faktorer kan påverka hemoglobinkoncentrationen. Ändringar i kroppsläge, som påverkar fördelning av vätska intra- och extravaskulärt, kan ge skillnader på upp till 10 % högre värden mellan provtagning hos en uppegående respektive liggande individ. Hos friska nås ett jämviktsläge cirka 1/2 timme efter ändringen av kroppsläget. Även muskelarbete, kärltonus med mera kan påverka analysresultatet. Stora individuella skillnader är vanliga.
(1)
Referenser:
1. Theodorsson E, Berggren Söderlund M. Laurells kliniska kemi i praktisk medicin 10:e upplagan. Studentlitteratur 2018, sid 217-221.