Medicinsk bakgrund
Av kroppens natriumförråd är ca 70 % utbytbart och finns huvud- sakligen i det extracellulära vätskerummet vars koncentration är ca 140 mmol/L och i intracellulära rummet är den ca 10 mmol/L. Resten av kroppsförråden är komplexbundet i skelettet som delvis är utbytbart med natrium i extracellulärrummet.Kosten innehåller ca 100-150 mmol/dygn och den mängden resorberas i stort sett fullständigt. Utskiljningen sker huvudsakligen via njurarna och endast vid stark svettning förloras natrium via huden i så stor mängd att det kan leda till negativ natriumbalans.I njurarna resorberas natrium normalt till över 99 %. Kortisol och aldo-steron ökar retentionen av natrium medan minskad steriodproduktion, behandling med aldosteronhämmare, vissa skador på njurtubuli medför minskad reabsorption och kan leda till negativ natriumbalans. Vid total natriumkarens sjunker den renala natriumutsöndringen inom några dagar till mindre än 10 mmol/d. Natriumutsöndringen i urin är beroende av flera faktorer, tillförsel av natrium, plasmanivån, njurfunktion och binjureaktivitet. Vid reell natriumbrist med minskad extracellulär volym är utsöndringen av natrium låg med värden som kan vara mindre än 10 mmol/d. Närmast normala värden kan dock ses om natriumbristen orsakas av binjurebarkinsufficiens (kortisol- eller aldosteronbrist). Alkalos kan också ge närmast normala värden trots reell natriumbrist eftersom bristen på vätejoner verkar hämmande på reabsorptionen av natrium. Uttalad hyperlipidemi och hyperproteinemi ger en minskad vattenhalt per volym plasma. Bestämningen med denna metodik, mätning med direkt jonselektiv elektrod, mäter natrium-aktiviteten i vattenfasen och ger ett korrekt värde vid sådana tillstånd.Indikationer för P-Natrium är misstänkt eller konstaterad vätskebalansrubbning. Bestämning av P-Natrium ger däremot ingen säker information om mängden av natrium i kroppen. U-Natrium används för att bestämma omsättning av natrium och för bedömning av effektiv cirkulerande blodvolym.