Medicinsk bakgrund
Natriuretiska peptider produceras primärt i hjärtat och släpps ut i cirkulationen som svar på ökad väggspänning. Hjärnans natriuretiska peptid (BNP), till skillnad från atrial natriuretisk peptid (ANP), utsöndras inte bara från förmaken utan också från ventriklarna, särskilt hos patienter med hjärtsvikt.
Även om mätning av natriuretiska peptider är av värde i flera andra situationer är det hjärtsvikt, som ådragit sig det största intresset. En rad av sjukliga tillstånd i hjärtat kan leda till hjärtsvikt, exempelvis medfödda och förvärvade hjärtfel, kranskärlssjukdom, klaffel och arytmier. (1)
Det kliniska syndromet hjärtsvikt är en följd av hjärtats oförmåga att pumpa en tillräcklig mängd blod i relation till individens behov. Hjärtsvikt kan utvecklas långsamt och smygande eller akut som följd av till exempel plötslig hjärtrubbning, hjärtinfarkt, myokardit eller hormonrubbning bland annat. Symtomen och tecknen på kronisk hjärtsvikt har låg diagnostisk sensitivitet och/eller specificitet. Undersökning med ekokardiografi är av central betydelse för fastställande av diagnosen. Dock är erfarenheterna att en relativt låg andel av patienterna med misstänkt hjärtsvikt, främst i primärvården, verkligen får tillgång till denna undersökning. Ett sätt att utnyttja de ekokardiografiska resurserna bättre är att selektera patienterna utifrån resultaten från mätning av natriuretiska peptider.(1)
Bedömning
Vid bedömning av NT-proBNP tas i första hand hänsyn till patientens kliniska situation (akut sjukdom, besök på öppen vård, etc.), ålder, kön, läkemedelsbehandling, njurfunktions-nedsättning, anemi och förmaksflimmer. (1)
Ett normalt värde utesluter hjärtsvikt. Förhöjda mätvärden för BNP och NT-proBNP ses framför allt vid kronisk hjärtsvikt med grad av ökning i relation till sjukdomens svårighetsgrad. Förhöjda mätvärden har också iakttagits vid förmaksflimmer med hög hjärtfrekvens, hjärtinfarkt, kardiomyopati och klaffel. (1)
Referens
1. Berggren Söderlund M, Theodorsson E et al. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin, 10:2 uppl. 2018, sid. 692-696.