Bakgrund
International Diabetes Federation har uppskattat att 382 miljoner människor har diabetes år 2013. År 2035 uppskattas siffran ha stigit till 592 miljoner (från IDF diabetes atlas). Det stora flertalet av dessa har typ 2 diabetes.
Flera proteiner, bl a hemoglobin, kan genom icke-enzymatisk glykering irreversibelt binda glukos. Graden av glykering beror på halten av glukos i plasma och bestämning av HbA1c nivån har därför blivit en rutinmetod vid behandling och uppföljning av diabetes. Det finns ett tydligt samband mellan HbA1c nivån och mängd av diabeteskomplikationer varför man vid diabetesbehandling strävar efter ett så lågt HbA1c som möjligt (utan oacceptabel frekvens av hypoglykemier).
Fr o m januari 2014 används också HbA1c vid diagnostik av typ 2 diabetes. Till skillnad från P-Glukos, som ger en ögonblicksbild av glukoskoncentrationen i blodet, representerar HbA1c bindningen av glukos till hemoglobin som pågår fortlöpande under den röda blodkroppens medelöverlevnadstid (100-120 dagar). HbA1c nivån ger därför en bra bild av medelglukosnivån under de senaste 8-12 veckorna men merparten, 50 %, av HbA1c bestäms av glukosnivån den senaste månaden. HbA1c definieras exakt som den andel av hemoglobinets betakedjor som har glukos bundet till de N-terminala valinet. Det fullständiga och systematiska kemiska namnet för denna mätstorhet är: "Hb(betakedja)-Deoxyfruktosylhemoglobin (betakedja); substansfraktion. Eftersom man vid tolkning av HbA1c använder målvärden för behandling och inte referensintervall är standardisering av HbA1c mycket viktig för att man korrekt skall kunna jämföra olika resultat. Det finns en internationellt av WHO accepterad referensmetod (IFCC metod) för HbA1c som bygger på att Hb-molekylen spjälkas och de terminala hexapeptiderna (de första sex aminosyrorna i betakedjan) med och utan glukos kvantiteras. Kvoten mellan peptiderna med och utan glukos uttrycks som % eller mmol HbA1c/mol Hb.
HbA1c i procent eller mmol/mol
Tidigare (före sept 2010) användes i Sverige en s.k MonoS metod och enhet angavs i %. I USA och en del andra länder använder man fortfarande % som enhet men då enligt det s.k NGSP systemet. Det finns en ”masterekvation” som beskriver förhållandet mellan NGSP och IFCC enheterna. NGSP (% HbA1c) = 0.915 x IFCC (% HbA1c) + 2.15
Ekvation för förhållandet mellan HbA1c IFCC och HbA1c Mono S: HbA1c, IFCC (mmol/mol) = 10,45 x HbA1c, Mono S (%) - 10,62
Ekvation för förhållandet mellan HbA1c DCCT/NGSP och HbA1c Mono S: HbA1c, DCCT (%) = 0,956 x HbA1c, Mono S (%) + 1,18.
HbA1c och komplikationer
Flera stora kända diabetesstudier (DCCT/NGSP, UKPDS mm) har visat att ju lägre HbA1c-nivån är desto mindre är risken för diabeteskomplikationer. Samma studier har samtidigt visat att ju lägre HbA1c, desto högre risk för behandlingskrävande lågt blodsocker (hypoglykemi). I de nationella behandlingsriktlinjerna för diabetes från Socialstyrelsen från 2010 rekommenderas en målnivå på 52 mmol/mol. Målet för HbA1c vid behandling bör utformas utifrån en individuell bedömning av nytta och risk. Frekvent svår hypoglykemi, svåra mikro- och makrovaskulära komplikationer, annan sjukdom och begränsad återstående livslängd kan vara motiv för högre nivå. Nydiagnostiserad diabetes, debut i lägre åldrar och låg risk för oupptäckt hjärt-kärlsjukdom kan vara motiv för att eftersträva HbA1c- värden i eller nära normalområdet. För en korrekt bedömning av HbA1c -värdet förutsätts normal överlevnad av patientens erytrocyter. Vid ökad hemoglobinomsättning, t ex vid hemolys minskar HbA1c - värdet påtagligt. Omvänt gäller att HbA1c -värdet kan bli falskt förhöjt vid tillstånd med förlängd erytrocytöverlevnad såsom järnbristanemi.
Diagnostisk gräns
Fr o m 1 januari 2014 införs i Sverige B-HbA1c som kompletterande metod för diagnostik av typ 2 diabetes. Diagnostiska kriterier blir två B-HbA1c =48 mmol/mol alternativt ett B-HbA1c =48 mmol/mol samtidigt som ett förhöjt faste plasmaglukos (=7mmol/l) eller ett förhöjt 2 timmarsvärde (plasma >11.1 eller kapillärt >12.2) förenligt med diabetes vid oral glukosbelastning. De olika diagnostiska metoderna för diagnos av diabetes överlappar inte varandra utan identifierar olika grupper. Ett HbA1c < 48 mmol/mol utesluter alltså inte diabetesdiagnosen. Nivån 42-47 mmol/mol utgör riskzon för diabetesutveckling.
B-HbA1c skall inte användas för diagnos av diabetes hos unga, vid typ 1 diabetes eller graviditetsdiabetes. Däremot används HbA1c i dessa fall för att följa behandlingsförloppet.
Felkällor
Metoden vi använder (HbA1c TQ (Tina-quant) gen3, Roche) har få felkällor. Några saker bör dock beaktas, särskilt när analysen används för diagnostik.
HbA1c -värden behöver inte exakt återge medelblodglukos hos patienter med Hb-varianter: Glykerat HbF (fetalt hemoglobin) upptäcks inte eftersom HbF inte innehåller den glykerade b-kedja som karaktäriserar HbA11c. Som en följd därav kan prover som innehåller stora mängder HbF(>10 %) ge ett tillskott till den totala Hb-koncentrationen och ge lägre HbA1c -resultat än väntat. Prover som innehåller den heterozygota formen av HbS (”sickle cell trait”) och HbC varianter kan ge HbA1c -resultat som är högre än väntat.
Onormala hemoglobinvarianter kan även påverka erytrocyternas halveringstid eller glykeringsnivå. I sällsynta fall av snabb utveckling av typ 1 diabetes mellitus kan ökningen av HbA1c-värdena vara fördröjda jämfört med den akuta ökningen av glukoskoncentrationerna. I sådana fall måste diabetes mellitus diagnostiseras med glukoskoncentrationen i plasma och/eller typiska kliniska symptom.
Om Referensintervall
Vi använder normalvärde <42 mmol/mol för vuxna eftersom expertkommittéer från de internationella diabetesorganisationerna IDF, ADA och EASD har angivit området 42-47 mmol/mol som prediabetes eller hög risk för utveckling av diabetes. I detta område är diabetespreventiva åtgärder indicerade. För barn anger vi referensintervallet 28-39 mmol/mol enligt en aktuell svensk referensvärdesstudie från Falun.
Referenser
1. The Diabetes Control and Complications Trial Research Group, N Engl J Med 1993; 329:977.
2. Intensive blood-glucose control with sulphonylureas or insulin compared with conventional treatment and risk of complications in patients with type 2 diabetes (UKPDS 33).UK Prospective Diabetes Study (UKPDS) Group. Lancet 1998 Sep12;352(9131): 837 -53.
3. Laurells klinisk kemi i praktisk medicin, 9:e upplagan. Sid 366-9.
4. Nordin G, Dybkaer R. Recommendation for term and measurement unit for "HbA1c". International Federation Of Clinical Chemistry And Laboratory Medicine, IFCC Scientific Division, R.Clin Chem Lab Med. 2007;45(8):1081-2.
5. Arnqvist H, Wallensteen M, Jeppsson JO. Standard spikad för långtidsmått på blodsocker. Läkartidningen 1997;50:4789-90.
6. Jeppsson JO et al. Measurement of Hemoglobin A1c by a New Liquid Chromatographic Assay: Methodology, Clinical Utility and Relation to Glucose Tolerance Evaluated. Clin Chem 1986;32:1867-72
7. Socialstyrelsens nationella riktlinjer för diabetesvård 2010
8. HbA1c blir kompletterande metod för diagnostik av HbA1c. Lilja M et al. Läkartidningen 49-50/2013
9. Referensintervall för barn för vanliga klinisk-kemiska analyser. Ridefelt P, Läkartidningen 43-44/2013.
10. International expert committee report on the role of the A1C assay in the diagnosis of diabetes. Diabetes Care. 2009;32:1327-34.
11. Red cell life span heterogeneity in hematologically normal people is sufficient to alter HbA1c, Cohen, Blood 2009;112:4284-91.
12. Effect of iron deficiency on glycation of haemoglobin in nondiabetics J Clin Diagn Res. 2013.
Sammanställt av Martin Carlsson, Klinisk kemi och transfusionsmedicin Kalmar april 2014