Medicinsk bakgrund
Dialys via buken med hjälp av en glukoshaltig dialysvätska är oftast ett skonsammare sätt för patienten att få dialys jämfört med traditionell s.k. maskindialys. Dialysbehandling påbörjas vanligen då njurfunktionen minskat till 5-10% av den normala. I samband med bukdialys sjunker glukoshalten i vätskan i utbyte mot bland annat kreatinin och urea. För att kontrollera utbytet behövs en del laboratorieprover, bl. a. undersöks glukos, kreatinin, urea och albumin i bukdialysvätskan, ofta med tre provtagningar med ett par timmars mellanrum. Som exempel kan nämnas att glukoskoncentrationen i vätskan kan vara cirka 100 mmol/L före dialysering och sjunka till ca 30 mmol/L efter 4 timmars bukdialysering. Urea- och kreatininkoncentrationen i dialysvätskan stiger i takt med att glukoshalten sjunker och samtidigt minskar blodkoncentrationerna av urea och kreatinin hos patienten. Dessutom undersöks ibland förlusterna av albumin. Förutom analyser på bukdialysvätskan följs ofta flera plasma- och urinanalyser.
Referens
1. Sundqvist C, Furhammar C, Johansson A-C. Dialys, peritonealdialys. Vårdhandboken revision 2015-10-15.
2. CAPD-mottagningen, Västerviks sjukhus. Analysförteckning för PDC-beräkning. Årtal saknas.