Peroral glukosbelastning/oral glukostoleranstest (OGTT) används för att ställa diagnosen nedsatt glukostolerans (IGT) eller för att ställa
diagnosen diabetes mellitus. Belastningen kan vara indicerad om patienten har ett lätt förhöjt faste P-Glukos (6,1 till 7,0 mmol/L) eller om patienten uppfyller något kriterium för det metabola syndromet (hög triglycerid eller låg HDL-kolesterol koncentration, hypertoni eller bukfetma) eller om annan misstanke på nedsatt glukostolerans finns.
Glukosbelastning används även för att ställa diagnosen graviditetsdiabetes
Efter peroral glukostillförsel sker normalt en snabb insulinfrisättning i blodet i syfte att hålla P-Glukoskoncentrationen på normala nivåer. Vid absolut eller relativ insulinbrist som vid diabetes mellitus eller förstadier till diabetes ökar koncentrationen av P-Glukos efter glukostillförseln. Glukostoleransen sägs då vara minskad. Andra faktorer som kan påverka glukostoleransen är rökning och snusning och tillstånd med störd ventrikeltömning (1).
Graviditet och vissa endokrina sjukdomar såsom Cushings syndrom, hyperthyreos, akromegali och feokromocytom ger en minskad glukostolerans med förhöjda glukoskoncentrationer. Intag av vissa läkemedel som glukokortikoider och tiazider ger också minskad glukostolerans.
Diagnosen diabetes mellitus skall därför endast ställas då ovannämnda tillstånd har uteslutits (1).
Glukosbelastning har en dålig reproducerbarhet (CV 16,7 %) och för att ställa diagnosen diabetes mellitus är undersökningen mindre tillförlitlig än bestämning av faste glukos i plasma (CV 6,4 %). Glukosbelastningen kan också vara arbetskrävande och besvärlig för patienten (2).
Under graviditet minskar normalt den perifera insulinkänsligheten. Vissa kvinnor kan inte kompensera detta med ökad insulinproduktion och får då s k graviditetsdiabetes. Det är diabetes eller vanligen nedsatt glukostolerans som debuterar eller upptäcks under graviditeten. Efter förlossningen normaliseras oftast glukostoleransen. Kvinnor som haft graviditetsdiabetes löper dock kraftigt ökad risk att utveckla typ 2-diabetes. Hos invandrare från Asien, Mellanöstern och Afrika är förekomsten av graviditetsdiabetes starkt ökad.
Graviditetsdiabetes behandlas med kost eller insulin. Den ökade risken att senare utveckla typ 2-diabetes och en ofta förekommande övervikt gör att livsstilsförändringar skall rekommenderas till kvinnor som haft graviditetsdiabetes (3).
Provtagning Diabetes mellitus Nedsatt glukostolerans
Fastande
Venös plasma/kapillärt högre eller lika med 7,0 mmol/L
2-tim-värde, peroral glukosbelastning
Venös plasma högre eller lika med 11,1 mmol/L 7,8-11,0 mmol/L
Kapillärt högre eller lika med 12,2 mmol/L 8,9-12,1 mmol/L
Ett faste plasma-glukos =7,0 mmol/L uppmätt vid två olika dagar eller ett slumpmässigt taget plasma-glukos =11,1 mmol/L innebär diagnosen diabetes mellitus. Det senare i kombination med andra symtom på hyperglykemi är tillräckligt för diagnos.
Fastevärde P-Glukos mindre än 6,1 mmol/L är normalt, 6,1 - 6,9 mmol/L är förenligt med förhöjt fasteglukos (IFG), ³7,0 mmol/L är förenligt med diabetes mellitus (3).
Ett förhöjt faste-Glukos (IFG) och/eller en nedsatt glukostolerans (IGT) utgör en riskfaktor för diabetes mellitus och ger en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Graviditetsdiabetes utgör skäl för uppföljning och behandling under graviditeten och är en riskfaktor för utveckling av typ 2 diabetes senare i livet.
Nationell konsensus saknas för närvarande för definition av graviditetsdiabetes men definieras enligt lokal policy som plasma
2 timmarsvärde vid peroral glukosbelastning högre eller lika med 9,0 mmol/L.