Medicinsk bakgrund
Bestämning av albumin i urin används främst för att påvisa glomerulusskada. Utsöndringen av albumin beror på graden av permeabilitetsrubbning i glomeruli, antalet skadade men fungerande glomeruli samt albuminkoncentrationen i plasma. Den njurskada som kan uppstå som en komplikation till bland annat diabetes eller hypertoni, visar sig på ett tidigt stadium genom en lätt ökning av albuminutsöndringen i urin. Graden av albuminuri kompletterar bl.a. P-Kreatinin och P-Cystatin C som indikator på njurskada. Albuminuri bör i första hand följas med hjälp av U-Albumin/Kreatinin-kvot bestämt på stickprov av morgonurin, eftersom samling av urin är behäftad med stor felfrekvens. Påvisande av låggradig albuminuri hos diabetes- eller hypertonipatienter föranleder aktivare terapi för att motverka utvecklingen av en begynnande njurskada. Nuvarande rekommendationer är att screening för förekomst av mikro-albumin bör utföras hos samtliga personer med diabetes i åldersintervallet 12-70 år minst en gång årligen och med användande av kvantitativa eller semikvantitativa metoder. Vid positivt screeningresultat bör mätningarna upprepas minst tre gånger och för att säkerställa diagnosen bör kvantitativa metoder användas. (2, 3)
Bedömning
Låggradig albuminuri förekommer förutom vid sjukdomar som diabetes, hypertoni, ateroskleros och glomerulonefrit också vid exempelvis feber och kraftig inflammation utan påtaglig njurskada och är då av litet praktiskt intresse. Vid mer uttalad glomerulusskada föreligger ofta kraftig albuminuri, s.k. ”makroalbuminuri”, d.v.s. dygnsutsöndring albumin i urin >0,3 g/dygn eller >30 mg/mmol kreatinin. Mängden albumin i urin vid sådana tillstånd beror främst på graden permeabilitetsrubbning i glomeruli, på antalet skadade men fungerande glomeruli samt på albuminkoncentrationen i serum. Vid normalisering eller minskning av totalantal glomeruli avtar albuminurin. (2, 3)
Referens
1. Teodorsson E, Berggren Söderlund M. Laurells klinisk kemi i praktisk medicin 10:e upplagan. Studentlitteratur 2018, sid 94-96
2. Teodorsson E, Bergren.-Söderlund M. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin 10:e upplagan. Studentlitteratur 2018, sid 533-535.
3. Proteinuri hos vuxna (2014-12-30). Internetmedicin. Hämtad från [Hämtad den 13 januari 2015 kl 16.00]