Medicinsk bakgrund
Osmolalitet i plasma regleras genom osmoreceptorer i hypotalamus, som genom insöndring av antidiuretiskt hormon (ADH) påverkar vattenintag genom törst samt utsöndring och återupptag av vatten i njurarna.
Osmolaliteten påverkas i stor utsträckning av natriumbalansen, men också av koncentrationerna av glukos, urea, eller tillförda substanser som t ex. alkohol.
Urin-osmolalitet är viktig vid utredning av polyuri och kan användas för bedömning av tubulära skador, men ska inte göras på uremiska eller suburemiska patienter (1).
Bedömning
Serum-osmolalitet
Under normala förhållanden är osmolaliteten i serum mellan 280 och 300 mOsm/kg.
Förhöjd osmolalitet, hyperosmolalitet orsakas ofta av hypernatremi men kan också bero på förhöjd koncentration av urea, glukos eller andra osmotiskt aktiva ämnen. Etanol och urea kan passera över cellmembran och kommer därför efter jämvikt mellan det extracellulära och intracellulära vätskerummet inte ge någon vätskeomfördelning.
Värden >350 mOsm/kg bedöms som livshotande.
Sänkt osmolalitet, hypoosmolalitet ses vid hyponatremi som uppkommer vid förhöjd extracellulärvolym och vid natriumförlorande tillstånd.
Detta tillstånd uppstår oftast då man ersätter förluster av natrium med infusioner av saltfria lösningar, samtidigt som njurarnas förmåga att producera hypoton urin är nedsatt. Kan även ses vid förluster från magtarmkanalem (kräkningar och diareér), brännskador och svettning.
Hypoosmolalitet kan även ses vid tillstånd som njurinsufficiens, hjärtinsufficiens, levercirros och nefrotiskt syndrom (1).
Urin-osmolalitet
Njurarna kan normalt variera urinens osmolalitet mellan 60 och 1400 mOsm/kg. För att kunna göra en god tolkning krävs information om vätsketillförsel, aktuella urinvolymer och förekomst av ödem. Detta innebär att analysen bör göras under standardiserade förhållanden. Detta görs enklast genom att analysera morgonurin efter 8-10 timmars vätskekarens. Om osmolaliteten är >750 mosmol/kg utan glukosuri eller proteinuri, är det sannolikt att njurarnas koncentrationsförmåga är god.
Värdena bör vara något högre för yngre patienter, <30 år och kan sättas något lägre för äldre patienter, >60 år.
Vid tubulär njursjukdom ses sänkt urin-osmolalitet (1).
Desmopressintest
Desmopressintestet ger bäst förutsättningar för bedömning av njurarnas koncentrations-förmåga och utförs genom att en ADH-analog, Desmopressin ges i kombination med begränsad vätskekarens.
Nedsatt förmåga att koncentrera urinen är vid normal ADH-aktivitet ett känsligt och tidigt men ospecifikt tecken på försämrad tubulusfunktion. Nedsatt koncentrationsförmåga ses vid renal diabetes insipidus och vid akut och kronisk pyelonefrit men också vid alkalos, hypokalemi, hyperkalcemi, renal ischemi och vid uremi.
Viktigt är att komma ihåg att patienter med latenta eller manifesta ödem inte kan koncentrera urinen på ett normalt sätt (1).
Referenser
1. Theodorsson E, Berggren Söderlund M, redaktörer. Laurells Klinisk kemi i praktisk
Medicin. Studentlitteratur, 10:e uppl., 2018:63-4, 525, 546-8.
2. Gonotec GmbH. Användarmanual Gonotec Osmomat 3000, Version 1.25, 2023-12-01.
3. Guder WG, et al. Quality of diagnostic samples. German United Society for Clinical Chemistry and Laboratory Medicine, 4:e uppl. 2015.