Medicinsk bakgrund
Kortisol är ett livsviktigt hormon som utsöndras från binjurebarkens zona fascikulata och reticularis. Hormonet påverkar bl a metabolismen av protein, fett och kolhydrat. Ökad kortisolkoncentration ger ökad glukosproduktion från levern och ökad lipolys från fettväven. Effekten på muskler är ffa katabol. Konstant förhöjda nivåer leder till osteoporos och dålig längdtillväxt. Förändrade kortisolnivåer påverkar även det immunologiska systemet, hjärta och njurfunktion, psykiska funktioner och centrala nervsystemet.
Syntesen och sekretionen av kortisol stimuleras av hypofyshormonet ACTH. ACTH i sin tur stimuleras via peptidhormonet CRH från hypothalamus. Det finns en feed-back mekanism som gör att kortisol normalt utövar en hämning på hypothalamus/hypofys (1).
ACTH och därmed också kortisol frisätts pulsatilt och har en tydlig dygnsvariation med högst koncentration på morgonen och lägst koncentration runt midnatt. Psykisk och fysisk stress, feber, hypoglykemi och akut sjukdom aktiverar normalt hypotalamiska - hypofysära - adrenerga-axeln (ofta kallad HPA-axeln) och resulterar i ökade serumkoncentration av ACTH och kortisol.
Förhöjda koncentrationer av kortisol ses vid primär överfunktion från binjurebarken eller sekundärt pga ökad ACTH sekretion och leder till s.k. Cushingsyndrom.
Låga koncentrationer kan bero på hypofysinsufficiens sekundärt till låga ACTH koncentrationer eller primärt beroende på binjurebarkssvikt, t ex vid Addisons sjukdom eller internationellt ofta vid binjuretuberkulos. Långvarig behandling med syntetiska kortisonpreparat ger också sekundärt låga s-kortisolnivåer.
Vid bedömning av ev patologisk kortisolinsöndring måste kortisolets dygnsvariation vägas in.
Detta görs ofta med hjälp av en kortisoldygnskurva. Avsaknad av dygnsvariation är ofta ett tecken på sjukdom som involverar HPA-axeln. Vid skiftarbete eller vid ”jet-lag” i samband med resande är ofta dygnsvariationen störd.
Vid misstanke på överfunktion kompletteras ofta utredningen med t.ex dexametasonhämningstest. Vid misstanke på underfunktion görs ofta stimulering med syntetiskt ACTH, s.k synachtentest (se FASS, 2).
Bedömning
Förhöjda värden förekommer vid Cushingsyndrom, behandling med vissa kortisonpreparat och akut sjukdom och stress. Sänkta värden förekommer vid binjurebarksvikt och efter tillförsel av potenta steroider (1). Eftersom kortisolsekretionen är episodisk och referensintervallen är relativt vida är ofta ett enstaka värde inkonklusivt. En individ kan ha såväl hypokortisolism (låg insöndring) och hyperkortisolism (hög insöndring) och ändå ha ett normalt värde. Därför är ofta dygnskurvor och/eller suppressions eller stimuleringstest värdefullt när tvekan om diagnosen uppstår. Dock kan vissa riktlinjer ges:
Patienter med primär eller sekundär binjurebarkssvikt har låga morgon kortisolnivåer. Ett morgonvärde <80 nmol/L bekräftar oftast diagnosen och ett värde <140 inger stark misstanke (5). Akut binjurebarkssvikt med låga kortisolnivåer är ett livshotande tillstånd som kräver akut behandling!
De flesta patienterna med Cushings syndrom har morgonvärde inom eller strax över referensintervallet. Dock är kvälls- och nattvärdena nästan alltid förhöjda och i nivå med morgonvärdena, dvs. dygnsrytmen är störd. Ett nattvärde 1 timme efter insomnande på <140 nmol/L exkluderar i stort sett diagnosen. Avsaknad av dygnsvariation är ett tidigt tecken på hyperfunktion i binjurebarken. Utslätad dygnsvariation kan dock ses också vi leverskada, hjärnskada, diabetes, stresstillstånd, skiftarbete samt vid resor över flera tidszoner.
051117 M Carlsson