Medicinsk bakgrund
Kvävet från nedbrytningen av aminosyror utsöndras främst som urea. Urea bildas i levern och utsöndringen sker huvudsakligen via urinen. Urea filtreras fritt i glomeruli och återresorberas partiellt i tubuli. Reabsorptionen är korrelerad till reabsorptionen av vatten, vilket gör att urinutsöndringen av urea är diuresberoende. De faktorer som i första hand påverkar ureabildningen är det dagliga proteinintaget och balansen mellan proteinsyntes och proteinnedbrytning. Proteinsyntesen minskar vid inflammation, feber och andra stresstillstånd. Detta i sin tur leder till en nettonedbrytning av protein. Urea fördelar sig jämnt i kroppsvattnet och halten i blodet bestäms av ett samspel mellan lever-, och njurfunktion, nutritionsstatus m.m. Urea är atoxiskt men P-Urea är av värde för att upptäcka och följa förändringar i protein-/aminosyraomsättningen och för att vid uremi kunna värdera ev. toxiska symtom. Bestämning av U-Urea utförs för att beräkna dygnsutsöndring av urea (tU-Urea), som fr.a. är indicerad för att följa förändringar i kväveomsättningen (1).
Bedömning
Förhöjda ureakoncentrationer i plasma ses vid ökad bildning och/eller försämrad utsöndring av urea. Ökad bildning ses exempelvis vid ökad proteintillförsel och vid excessiv proteinnedbrytning som vid katabola tillstånd eller blödning i mag-tarmkanalen. Febrila tillstånd ger större proteinnedbrytning än proteinsyntes, vilket leder till ökad ureahalt i plasma. Efter en operation ses ofta måttliga stegringar av P-Urea. Sänkt glomerulusfiltration och låg diures leder till försämrad utsöndring av urea och förhöjda ureahalter i plasma. Sänkta ureakoncentrationer i plasma ses vid ökad diures och omsvängning från katabol till anabol fas. Andra orsaker är parenteral nutrition med högt vätskeintag utan aminosyror, lågt proteinintag, gul leveratrofi. Sänkt ureakoncentration ses också i slutet av graviditeten. Mycket låga ureahalter ses vid medfödda defekter i ureacykeln.
tU-Urea måste bedömas tillsammans med P-Urea och i relation till patientens njurfunktion, proteinintag, allmäntillstånd och vätskebalans. (1)
Litteraturreferenser
1. Teodorsson E, Berggren Söderlund M. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin 10:e upplagan. Studentlitteratur 2018, sid 408-412.