Medicinsk bakgrund
Med en koncentration omkring 140 mmol/L är natrium (Na) den dominerande katjonen i extracellulärrummet (intracellulärt c:a 10 mmol/L) och bidrar starkt till blodets osmolalitet. Na är därför viktig för att upprätthålla den extracellulära volymen (ECV). Kosten innehåller c:a 100-150 mmol/dygn och den mängden aborberas i stort sett fullständigt. Njurarnas utskiljning av Na, vilken huvudsakligen styrs av plasmahalterna av kortisol och aldosteron, är den huvudsakliga regulatorn av kroppens natriumbalans. Vid stark svettning kan emellertid Na förloras via huden i så stor mängd att det kan leda till negativ natriumbalans. Vid total natriumkarens sjunker den renala natriumutsöndringen inom några dagar till mindre än 10 mmol/d. Natriumutsöndringen i urin är beroende av flera faktorer som tillförsel av natrium, plasmakoncentration, njurfunktion, binjureaktivitet, vätskebalans, syra-basstatus samt medicinering. Njurarna är normalt effektiva på att spara Na och vid reell natriumbrist med minskad ECV är utsöndringen av natrium låg med värden som kan vara mindre än 10 mmol/d. Närmast normala värden kan dock ses om natriumbristen orsakas av binjurebarkinsufficiens (kortisol- eller aldosteronbrist). Alkalos kan också ge närmast normala värden trots reell natriumbrist eftersom bristen på vätejoner hämmar reabsorptionen av natrium i tubuli. Indikationer för P-Natrium är misstänkt eller konstaterad vätskebalansrubbning eller elektrolytrubbning. Hyponatremi är den vanligaste elektrolytrubbningen och definieras ofta som en S/P-natriumkoncentration < 135 mmol/L. Hypernatremi ofta som koncentrationer > 145 mmol/L. U-Natrium/tU-Natrium används för att belysa omsättningen av natrium samt för att bedöma njurens förmåga att koncentrera urinen (1).
Bedömning
För natrium liksom för andra cirkulerande elektrolyter gäller att plasmahalten inte avspeglar tillgången på natrium i kroppen, d.v.s. om brist eller överskott föreligger. Hypernatremi är betydligt ovanligare än hyponatremi. Uttalad hypernatremi (>155 mmol/L) innebär alltid hyperosmolalitet och är nästan alltid av klinisk betydelse. Orsaker kan vara bristande tillförsel eller ökade förluster av vatten som vid kräkningar, diarré eller renala vätskeförluster, men kan också ses vid tillstånd med osmotisk diures av olika orsaker. Ökat intag eller administration av hypertona saltlösningar kan även ge hypernatremi. Vid primär aldosteronism (Conns syndrom) ses vanligen normala till lätt förhöjda värden medan man vid Cushings syndrom vanligen ser normala värden.
Hyponatremi kan bero på såväl natriumbrist som vattenöverskott samt på en kombination av båda. Den avspeglar ofta en hypoosmolalitet. Koncentrationen av natrium är vanligen några mmol/L lägre på inneliggande patienter än på friska kontrollpersoner samt hos gravida. Lätt hyponatremi är vanligt vid flera sjukdomar såväl akuta som kroniska sjukdomar och anledningen är delvis okänd. Hyponatremi kan ses vid hjärtsvikt, hypoproteinemiska tillstånd, ibland vid njursvikt, långvarigt bruk av diuretika och vid binjurebarkinsufficiens. Hyponatremi ses vid natriumbrist då tillförsel av vatten sker utan motsvarande natriumtillförsel. SIADH ”syndrome of inappropiate antidiuretic hormone secretion” är ett tillstånd med hög ADH-insöndring som kännetecknas av hyponatremi i kombination med alltför koncentrerad urin och syndromet kan ha flera orsaker. P-Na mindre än 120 mmol/L är alarmerande (om inte hyperglykemi samtidigt föreligger) särskilt om tillståndet utvecklats snabbt. Korrektionen bör ske långsamt. (1)
Litteraturreferenser
1. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin 10:e uppl. (Teodorsson E, Berggren-Söderlund M, eds), Studentlitteratur 2018, sid. 64-65
2. Sundqvist C, Furhammar C, Johansson A-C, Dialys, peritonealdialys. Vårdhandboken, revision 2015-10-15