Medicinsk bakgrund
Omkring 98% av kroppens kalium finns intracellulärt och i en koncentration på c:a 140 mmol/L. Koncentrationen extracellulärt uppgår till c:a 4 mmol/L. Kaliumkoncentrationen i plasma beror huvudsakligen på relationen mellan kaliumintaget, fördelningen av kalium mellan cellerna och extracellulärrummet och utsöndringen av kalium i urinen. Flera hormoner påverkar koncentrationen av kalium i extracellulärvätskan och dess fördelning mellan extra- och intracellulärrummen. Katekolaminer och insulin ökar kaliumupptaget i cellerna. Aldosteron ökar utsöndringen av kalium i urinen i utbyte mot natrium. Vid katabola tillstånd med cellsönderfall stiger kaliumhalten medan den sjunker vid anabola tillstånd. Syra-basrubbningar påverkar kaliumnivån så att det vid intracellulär acidos sker ett utflöde av kalium från cellerna. En pH-förskjutning på 0,1 ger en stegring av kalium i plasma motsvarande ca 0,6 mmol/L. Vid alkalos får man ett flöde av kalium in i cellerna, dock är förändringen ej så uttalad som vid acidos (1).
Indikation för bestämning av P-Kalium är alla typer av vätske-, elektrolyt och syra-basrubbningar. Kaliumhalten i plasma regleras inom snäva gränser och såväl hyper- som hypokalemi kan vara akut livshotande där framförallt hjärtrytmrubbningar är fruktade.
U/tU-Kalium används för att följa omsättningen av kalium ofta tillsammans med tU-Natrium (1).
Dialysavdelningarna beställer regelbundet analyser av dialysvätska för att säkerställa dialysapparaternas funktion, vilket krävs enligt Läkemedelsverkets riktlinjer. Den av dialyspersonalen spädda, bruksfärdiga dialysvätskan lämnas till laboratoriet för bestämning av natrium, kalium, klorid och kalcium. Dialyspersonalen följer sedan upp de erhållna koncentrationerna mot Svensk läkemedelsstandard. Läkemedelsverket anger att halten av kalium och klorid ska ligga inom ± 5% och natrium inom ± 2,5% av angiven nivå (2).
Bedömning
P-Kalium måste alltid bedömas i relation till patientens njurfunktion, syra-basstatus, allmäntillstånd, eventuella hormonrubbningar samt eventuell läkemedelsbehandling. Rubbningar i kaliumbalansen är sällsynt hos friska individer. Hyperkalemi ses vid ökad kaliumutsvämning från cellerna eller minskad urinutsöndring. Hypokalemi ses vid ökat inflöde av kalium till cellerna, ökade gastrointestinala förluster, ökade urinförluster, svettning, dialysbehandling och plasmaferes (1).
Referens
1. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin 10:e uppl. (Teodorsson E, Berggren-Söderlund M, eds), Studentlitteratur 2018, sid. 65-67
2. Svensk läkemedelsstandard 2021.1. Tillverkning och hantering av hemodialysvätskor och hemofiltrationsvätskor inom sjukvården. Läkemedelsverket 2021