Medicinsk bakgrund:Immunglobuliner eller antikroppar (ff.a. IgA, IgG och IgM) är en grupp funktionellt och strukturellt närbesläktade proteiner som utgör en del av det humorala immunsystemet.
Deras huvudsakliga funktion är att genom sin antikroppsaktivitet förhindra invasion av patogena organismer.
När kroppen exponeras för ett antigen (t.ex. virus, baktierier) tas detta vanligen upp och presenteras i form av mindre fragment av antigenpresenterande celler (t.ex. makrofager) för T-hjälparceller.
Den T-hjälparcell med receptor som känner igen antigenet aktiveras och stimuleras till s.k. klonal expansion och hjälper även till med aktivering av motsvarande specifika B-cell som känner igen antigenet. På den specifika B-cellens yta finns antikroppar som kan binda just rätt antigen så att B-cellen därmed också kan aktiveras och stimuleras till klonal expansion. Specifika B-celler kan därefter utmogna till immunglobulin-producerande plasmaceller. Varje B-cell kan syntetisera en sorts immunglobulin med en och samma struktur och det stora antalet olika antikroppsbildande celler medför ett mycket stort antal olika immunglobulinmolekyler (ca 10 miljoner). Vid elektrofores på agarosgel sprids vanligen immunglobuliner jämnt inom det s.k. immunglobulin-området på en större yta än övriga proteiner. Dock kan en cellklon förlora sin antigenstyrda proliferation och expandera abnormt snabbt varvid ett distinkt band kan ses vid tillstånd som myelom och makroglobulinemi (monoklonal komponent, M-komponent).
Immunglobulinerna är principiellt uppbyggda med samma grundenhet (två tunga samt två lätta kedjor). IgM är vanligen det immunglobulin som först bildas vid antigenstimulering och är uppbyggd av fem grundenheter - pentamer. Efter någon vecka övergår syntesen till IgG (monomer) med samma specificitet. IgA (monomer eller dimer) produceras i benmärg, mjälte och lymfkörtlar, men en betydande del syntetiseras också i sekretoriska körtlar. IgA utgör en viktig del av slemhinneförsvaret.
Bedömning: Ökade koncentrationer av immunglobuliner kan delas in i
Polyklonala - ökning av många cellkloner varvid en diffus ökning kan ses inom immunglobulinområdet på agarosgel.
Oligoklonala - ökning av ett mindre antal kloner vilket kan ses som ett mindre antal band inom immunglobulinområdet. Förekommer bl.a. vid akuta infektioner och malignitet.
Monoklonal - ökning av en klon, s.k. monoklonal komponent (M-komponent).
Sänkta koncentrationer immunglobuliner, ff.a. IgG, kan ses exempelvis vid benmärgshämning, immunsuppression och immunbrist. Undersökning med urinelfores bör därför utföras om någon misstanke om myelom föreligger.
IgA: Selektiv polyklonal stegring över 4,5 g/L ses bl.a. vid IgA-nefrit, lung- och tarminfektioner, regional enterit och portahypertension samt vid etylism. IgA-stegring kan ibland också ses vid reumatoid artrit.
IgG: Måttlig till kraftig polyklonal ökning (20-80 g/L) kan ses vid SLE, kronisk aggressiv hepatit, benmärgsmetastaser och abscesser.
IgM: Måttlig till kraftig selektiv polyklonal IgM-ökning över 3-4 g/L är vanlig vid parasitoser som malaria, trypanosomiasis och filariasis samt vid primär biliär cirros och mykoplasmainfektioner. Lätta IgM-ökningar ses bl.a. vid många virussjukdomar.
Länkar:Fördjupad beskrivning av "Tolkningsguide Proteinanalyser" 
Snabbguide tolkning proteinanalyser