Medicinsk bakgrund
Glukos har en central roll i kroppens energiomsättning. Glukos fördelar sig i hela extracellulärvolymen och passerar i praktiken fritt över cellmembranet hos erytrocyter, hepatocyter och centrala nervsystemets celler. Upptag i övriga celler är däremot insulinberoende. Efter måltid tas glukos upp från tarmen. I fasta bildas och frisätts glukos till blodet från levern via glykogenolys och glukoneogeones. Koncentrationen i blodet står under strikt hormonell kontroll. Låg glukosnivå i blodet (hypoglykemi) kan leda till medvetslöshet och livshotande tillstånd. Hög glukosnivå (hyperglykemi) kan resultera i att glukoshalten i primärurinen överskrider nivån då njuren inte längre förmår reabsorbera all glukos, vilket leder till ökade urinvolymer (osmotisk diures). Uttalad hyperglykemi kan leda till ketoacidos (diabeteskoma).
Hyperglykemi förekommer framför allt vid insulinbrist (typ I-diabetes) och vid insulinresistens (typ II-diabetes och metabolt syndrom), men kan även ses vid överskott av glukoshöjande hormoner som t.ex. glukagon, adrenalin, kortisol och tillväxthormon samt vid vissa ovanliga genmutationer som vid MODY (Maturity-onset diabetes of the young). I Sverige har c:a 4-5% av befolkningen diabetes, vilket motsvarar c:a 400 000 personer. Typ 2 diabetes utgör c:a 85% av all diabetes. Övergående hyperglykemi kan ses vid akuta stresstillstånd i samband med t.ex. hjärtinfarkt och vid intracerebral tryckstegring, akut pankreatit, akuta massiva leverskador samt vid anoxi. Graviditetsdiabetes kännetecknas av nedsatt glukostolerans med lätt till måttlig hyperglykemi. Efter avslutad graviditet normaliseras vanligen den glukosmetabola rubbningen men ökad risk för typ 2 diabetes senare i livet finns.
Hypoglykemi ses oftast vid överdosering av insulin eller sulfonylureapreparat, men kan även ses vid insulinproducerande tumörer, andra endokrina rubbningar (t.ex. hypofys- och binjurebarksinsufficiens), nedsatt glukosproduktion i levern samt vid sällsynta metabola rubbningar hos barn. Uttalad hypoglykemi är ett urakut tillstånd som oftast ses hos insulinbehandlade patienter (insulinkoma), men förekommer också hos för tidigt födda barn. (1, 2, 4, 5)
Bedömning
Lätt till måttligt förhöjt P-Glukos ses efter intag av föda, men når hos friska personer mycket sällan >8-10 mmol/L. Glukoskoncentrationen i plasma är cirka 11 % högre än i helblod. Efter måltid är glukoskoncentrationen cirka 10% lägre i venöst blod jämfört med kapillärt blod.
För att ställa diagnosen diabetes mellitus på fasteprov krävs glukosmätning på prov taget efter minst 8 timmars fasta vid minst två olika provtagningstillfällen och med något dygns mellanrum.
Slumpmässigt, dvs. icke fastande, P-Glukos ≥11,1 mmol/L (venöst) eller ≥12,2 (kapillärt) är diagnostiskt för diabetes mellitus. Klassifikationen av diabetes bygger på en WHO-rapport från 2006 med riktlinjer för definition och klassifikation av diabetes.
Vid osäkerhet om diagnosen kan ett oralt glukostoleranstest (OGTT) utföras. Förhöjt fP-Glukos utgör en riskfaktor för diabetes och det metabola syndromet. Ett förhöjt fP-Glukos kan vara anledning till att utföra OGTT. Även B-HbA1c kan sedan jan 2014 användas som komplement till P- Glukos för att ställa diagnosen diabetes mellitus hos icke-gravida vuxna där typ 2 diabetes misstänks.
Hos friska sjunker sällan blodsocker under 3,0 mmol/L då också de första symtomen på hypoglykemi vanligen uppkommer.
Hypoglykemi med kognitiv påverkan kan förekomma hos diabetiker under behandling med insulin, insulinproducerande pankreastumörer, och mera sällsynt vid binjurebarksinsufficiens, alkoholism och vid utbredd leverskada. Uttalad hypoglykemi är ett urakut tillstånd som oftast ses hos insulinbehandlade patienter (insulinkoma), men förekommer också hos för tidigt födda barn.(2,4,5,9)
Referens
1. Carlsson M. Common variants in genes regulating free fatty acid metabolism and risk of type 2 diabetes and cardiovascular disease. Akademisk avhandling, Lund 2001.
2. Teodorsson E, Berggren-Söderlund M. Laurells klinisk kemi i praktisk medicin. Upplaga 10, studentlitteratur 2018, sidor 369-373, 590-591.
3. Teodorsson E, Berggren-Söderlund M. Laurells klinisk kemi i praktisk medicin. Upplaga 10, studentlitteratur 2018, sidor 125-127.
4. Report of WHO consultation. Definition, diagnosis and classification of diabetes mellitus and intermediate hyperglycemia. WHO 2006. Available from:
5. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för diabetesvård. 2015, ISBN:978-91-7555-274-3. Hämtad från: www.socialstyrelsen.se/publikationer2015/2015-2-3 .
6. Sundqvist C, Furhammar C, Johansson A-C, Dialys, peritonealdialys. Vårdhandboken, revision 2015-10-15.
7. CAPD-mottagningen, Västerviks sjukhus. Analysförteckning för PDC-beräkning. Årtal saknas.
8. Liss E, Bechtel S. Improvement of glucose preservation in blood samples. Clin Chem Clin Biochem 1990; 28:689-90.
9. Classification and diagnosis of diabetes. Diabetes Care, 2015, vol.38, suppl. 1.