Medicinsk bakgrund
Skelettet innehåller ca 85% av kroppens fosfor. Större delen av återstoden förekommer intracellulärt. Intracellulärt fosfat består huvudsakligen av organiska fosforföreningar. Av extracellulärt fosfat finns i serum ca 70% i lipoproteinernas fosfolipider och ca 30% som oorganiskt fosfat som utgör transportform för fosfor och tjänar samtidigt som pH-buffert. Fosfat ingår som prostetisk grupp i vissa proteiner, som strukturkomponent i nukleinsyrorna och fosfolipiderna men även i energirika fosforföreningar som ATP och har en central roll i energiomsättningen. I praktiken berörs alla kroppens metaboliska förlopp på något sätt av fosfatmetabolismen. Reglering av fosfat involverar upptag/utsöndring i njurarna, upptag i tarmen och utbyte i skelettet samt PTH, aktivt D-vitamin och FGF-23. P-Fosfat speglar halten av inorganiskt fosfat och är indicerat vid bl.a. utredning av rubbningar i calciumomsättningen, vid njursjukdomar, långvarig parenteral nutrition, grav osteoporos, rakit samt vid oklara trötthets- och kramptillstånd (1).
Bedömning
Sänkt fosfathalt ses vid ökade renala förluster (t.ex. vid vissa tubulära defekter och hyperparatyreoidism), vid lågt upptag i tarmen som t.ex. kronisk alkoholism, D-vitaminbrist, svåra traumata, vid alkalos, efter insulin- och glukostillförsel, vid långvarig parenteral nutrition samt vid FGF-23-producerande tumör. Förhöjda värden ses vid tillstånd med minskad renal fosfatutsöndring (t.ex. njurinsufficiens och hypoparatyreoidism), vid acidos, långvarig immobilisering samt vid aktiv akromegali (1).
Referens
1. Teodorsson E, Berggren Söderlund M. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin 10:e upplagan. Studentlitteratur 2018, sid 568-9