Medicinsk bakgrund
Kroppen innehåller totalt 600 g (6 mol) fosfor, varav drygt 80 % ingår som fosfatjon i skelettet. Större delen av resten förekommer intra-cellulärt där fosforkoncentrationen är cirka femtio gånger högre än extracellulärt. Intracellulärt ingår fosfor som strukturkomponent, t ex i nukleinsyror och fosfolipider, som prostetisk grupp i proteiner och fosforylering och defosforylering av dessa proteiner ingår i regleringen av viktiga cellfunktioner. Vidare deltar fosfor i den intermediära omsättningen av fett, kolhydrater och proteiner.
Extracellulärt, d v s också i plasma, finns fosfor i lipoproteinernas fosfolipider (2,6 mmol/L), i esterfosfat (0,1 mmol/L) och som oorganiskt fosfat (1,1 mmol/L). De två sistnämnda är vad som avses med fosfat i plasma. Det oorganiska fosfatet tjänstgör som transportform för fosfor och som pH-buffert.
Den extracellulära fosforkoncentrationen beror av fosforintaget via föda. Det finns också en sekretion av fosfor ut i tarmen vilket senare
reabsorperas. I njuren regleras fosfathomeostasen genom att filtrerat fosfat reabsorperas i varierande grad i njurtubuli. PTH ökar utsöndringen av fosfat i njurarna. Andra hormoner kan både underlätta och hämma utsöndringen. Kalcitriol (aktivt vitamin D) ökar också upptaget av fosfat från tarmen. Hormonet FGF-23, som tillverkas av osteocyter i benvävnaden har motsatt effekt till kalcitriol och verkar tillsammans med sin cofaktor Klotho på njuren genom att minska fosfatreabsorptionen. Vid svår njursvikt fungerar inte detta och fosfatkoncentrationen stiger. Primära och sekundära tubulära defekter, t ex Fanconisyndrom ger ökad utsöndring av fosfat. Överproduktion av FGF-23 som vid den sällsynta sjukdomen onkogen osteomalaci ger kraftig hypofosfatemi och osteomalaci.
Då fosfat har så stor betydelse i så många av kroppens metaboliska förlopp kan fosfatbrist ge upphov till diffusa symtom som trötthet, muskelsvaghet, stickningar, kramper och t o m medvetslöshet.
Indikation
Indikationer är utredning av osteoporos och osteomalaci samt fall med kalciumomsättningsrubbning, t ex på grund av paratyreoideasjukdom, D-vitaminbrist, malabsorptionsutredningar och vid njursjukdom, långvarig parenteral näringstillförsel, kronisk alkoholism och vid oklara trötthets- och kramptillstånd.