Allergi är en vanlig oönskad specifik immunologisk reaktion mot
bakgrund enskilda väldefinierade och ofta oskyldiga ämnen. Cirka 30 % av befolkningen har idag någon form av allergi eller annan överkänslighet. Allergi kan vara antikropps- eller cellmedierad. Omedelbar reaktion vid normal exposition (typ I = atopisk allergi) är IgE-medierad och orsakar det vi till vardags menar med allergi. Allergiska reaktioner utlösta av specifika IgE-antikroppar uppstår efter sensibilisering, dvs att allergenet i fråga tagits upp och presenterats av antigenpresenterande (APC) celler för T-hjälparlymfocyter (Th) som i sin tur via cytokiner stimulerat B-celler att proliferera till plasmaceller som producerar specifika IgE-antikroppar i stora mängder mot allergenet. Vid nästa exponering kan allergenet korsbinda IgE på ytan av mastceller. Detta ger signal till frisättning av histamin och andra mediatorer, som ger de akuta kliniska symtomen.
Ett exempel på cellmedierad allergi (typ IV = kontaktallergi) är allergiskt kontakteksem, exempelvis mot nickel.
Atopisk konstitution innebär ökad benägenhet att bilda IgE-antikroppar mot naturligt förekommande antigener, s.k. allergener (t.ex. pollenallergen).
Kliniska symtom, anamnes, pricktest och påvisande av IgE-antikroppar mot allergen är vägledande vid allergidiagnostik.
Det finns större mängd allergen i specifika test än i screeningtester, som testar en blandning av olika allergener. Fr.a. gäller det jordnöt, katt- och hundallergener. Om screening utfaller negativt finns det således anledning att gå vidare med specifika test om allergimisstanken är stark. Positiv screening föranleder vidare undersökning mot enskilda allergener. Vid klinisk misstanke om allergi mot specifikt antigen bör undersökning mot enskilda allergen göras direkt. En fördel med in vitro-diagnostik är att den kan utföras på patienter under pågående medicinering (t.ex. antihistamin) som inte då kan testas med pricktest (1).
1. Peter Nilsson-Ehle (red.). Laurells Klinisk Kemi i praktisk medicin.