Medicinsk bakgrund
Ferritin (apoferritinomslutande järnmolekyler) är primärt ett intracellulärt protein och utgör kroppens normal lagringsform för järn. Dess syntes ökar när koncentrationen av järnjoner i cellerna stiger, till exempel vid järntillförsel, framför allt parenteralt. Apoferritinet är en makromolekylboll som omsluter cirka 4 000 järnatomer. Apoferritin finns normalt i låg koncentration i alla kroppens celler. Hepatocyterna är välkända för sitt stora innehåll av ferritin, liksom makrofagerna i lever, mjälte och benmärg (1).
Bedömning av patientens järndepåer såväl vid järnbrist, till exempel hos blodgivare, järninlagringssjukdomar, hemokromatos, transfusionshemosideros, sickelcellanemi samt för att följa effekten av behandling vid dessa tillstånd. Vid vissa tumörformer och vid svår leverskada kan ferritin ge värdefull information om sjukdomsutvecklingen (1).
Bedömning
Värden <10 µg/L talar alltid för bristande eller inga järndepåer.
Normala värden trots järnbrist förekommer vid inflammatoriska tillstånd men ferritinnivån brukar i den situationen hålla sig inom den nedre tredjedelen av referensområdet.
Dramatiska stegringar inträder i ferritinkoncentrationerna i plasma vid toxiska levercellskador (<20 000 µg/L) och virushepatiter men även sekundära leveraffektioner, till exempel, gallvägsobstruktion och levercancer. Vid idiopatisk hemokromatos kan ferritin värden ses upp mot 10 000 µg/L. Mycket höga koncentrationer vanliga vid akuta myeloiska leukemier (>1 000 µg/L)
Ferritin i plasma skiljer sig från andra akutfasproteiner genom att höjningen efter ett akut trauma t ex hjärtinfarkt, står kvar mycket länge, ofta under många veckor (1).
Referens
1. Berggren Söderlund M, Theodorsson E et al. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin, 10:2 uppl. 2018, sid. 239-240.