Medicinsk bakgrund
Med plasmajärn avses transferrinbundet järn vilket är den normala transportformen för järn i organismen. Den aktuella plasmajärnnivån är beroende av relationen mellan in- respektive utflödet av järn. Inflödet bestäms av antalet erytrocyter som bryts ner per tidsenhet samt av järndepåernas storlek och omsättningshastighet. Utflödet bestäms av erytropoesen och retikuloendoteliala systemets affinitet för järn. Den sistnämnda ökar vid inflammatoriska tillstånd. Vid normal erytropoes omsätts hela plasmapoolen järn 8-10 gånger per dygn. Detta innebär att plasmajärnnivån snabbt kan förändras redan vid smärre förskjutningar av hastigheten i bildning respektive destruktion av erytrocyter.
P-Järn är indicerat vid utredning av sjukdomstillstånd som kan vara associerade med järnbrist eller järnöverskott. Plasmakoncentrationen av järn varierar under dygnet och provet bör tas på morgonen (1).
Bedömning
Plasmajärnnivå ska bedömas i relation till transferrinnivå och järnmättnad. Plasmajärnnivå stiger då syntesen av hemoglobin är mindre än nedbrytningen, då järndepåerna är abnormt stora (hög järnmättnad, normalt eller lågt transferrin) och vid akut utbredd leverskada. Plasmajärnnivån faller då hemoglobinsyntesen är större än nedbrytningen, vid akuta-subakuta inflammatoriska processer och vid järnbrist.
Ett lågt plasmajärnvärde tillsammans med en hög transferrinnivå talar för järnbrist (järnmättnad <15%). Ett lågt plasmajärnvärde säger däremot ingenting om organismens aktuella järnbehov vid samtidigt låg transferrinnivå, utan talar i stället för en pågående inflammatorisk process eller malnutrition. Ett normalt plasmajärnvärde tillsammans med ett högt transferrinvärde kan förekomma vid järnbrist men ses oftast vid östrogenpåverkan (1).
Referens
1. Teodorsson E, Berggren Söderlund M. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin 10:e upplagan. Studentlitteratur 2018, sid. 236-237.