Heparinbehandling används för att behandla och förebygga trombos vid olika medicinska tillstånd. Heparin är en polysackarid av heterogen karaktär och det förekommer både som ofraktionerat heparin (Mw ˜ 15 000) och som en lågmolekylär variant (LMH, Mw ˜ 4 000-5 000). Behandlingen är förenad med vissa risker. Blödningskomplikationer utgör den största risken.
Aktiviteten för både ofraktionerade hepariner (UFH) och hepariner med låg molekylvikt (LMH) är beroende av deras bindning till Antitrombin (AT). Bindning av heparin till AT inducerar en konformationsförändring i molekylen som påskyndar dess hämmande aktivitet. LMH bundna till AT har primärt Anti-Xa-aktivitet medan UFH bundna till AT har både Anti-Xa och Anti-IIa-aktivitet.
LMH har ersatt UFH för de flesta kliniska indikationer pga att: 1) de kan administreras subkutant, 2) de har mer förutsägbara farmakokinetiska och farmakodynamiska egenskaper och 3) det finns bevis från kliniska prövningar om att LMH är lika effektiva och säkrare jämfört med UFH.
Plasma Antifaktor Xa-analysen är ett funktionellt test som används för att övervaka patienter på LMH. UFH övervakas vanligtvis med hjälp av APTT.
LMH doseras efter kroppsvikt. De flesta patienter som får LMH behöver ingen dosmonitorering. Det finns dock några patientgrupper där monitorering med P-antifaktor Xa kan vara av värde. Där tillhör gravida, barn, patienter med njursvikt (LMH utsöndras till stor del via njurarna), kraftig fetma eller extremt låg kroppsvikt samt patienter med ökad blödningsrisk.