Medicinsk bakgrund
Albumin är ett kolhydratfritt protein med en molekylmassa på 66 kDa och representerar 55-65 % av totala mängden protein i plasma. Detta gör att albumin normalt svarar för 80 % av plasmas kolloidosmotiska tryck. Syntesen sker i levern och styrs bl.a. av det kolloidosmotiska trycket extracellulärt. Frisättning av cytokiner i samband med inflammatorisk aktivitet har en hämmande effekt på syntesen. Större delen av kroppens albuminpool finns i det intercellulära rummet. Dess halveringstid är lång, ca 20 dagar. Albumin är ett mycket viktigt transportprotein och binder flera olika ämnen, bl.a. bilirubin, kalcium, långkedjiga fria fettsyror och hormoner. En tredjedel av kalcium i plasma är bundet till albumin varför den totala kalciumkoncentrationen alltid måste ställas i relation till albuminhalten. Albumin binder också giftiga tunga metalljoner och många läkemedel, vilket gör att en minskning av albumin i blodet kan ha farmakokinetisk betydelse. Vid ökad kärlpermeabilitet beroende på inflammation/vävnadsskada läcker albumin ut i interstitiella rummet varvid halten av albumin i plasma sjunker.
Förhöjda koncentrationer av albumin ses vid intorkning (vätskebrist). Sänkta koncentrationer ses vid inflammation (bl.a. infektion, tumörer), avancerad leverskada. Hyperalbuminemi är av liten diagnostisk betydelse utom vid uttorkning. Hypoalbuminemi är mycket vanlig vid många sjukdomar och ska ses som en ospecifik sjukdomsmarkör ungefär som förhöjd sänknings-reaktion. Hypoalbuminemi visar i studier positiva samband med t ex ökad dödlighet och ökad sjuklighet. Inflammatoriska tillstånd ger en ändrad kärlgenomsläpplighet och en omfördelning av albumin från kärlen till extracellulära rummet sker med hypoalbuminemi som följd. Påtagligt sänkta värden ses i första hand vid förluster genom tarm, njurar eller skadad hud. Andra orsaker till hypoalbuminemi är nedsatt näringstillförsel. Dubbla albuminband (bisalbuminemi) kan ibland ses på elektrofores, och kan bero både på förvärvade och nedärvda orsaker. Hereditär avsaknad av albumin, analbuminemi, förekommer i en frekvens på 1/10-20 miljoner och kan åtföljas av en labil vattenbalans mellan plasma och intracellulärrum men är i övrigt relativt symtomfattigt. (1)
Bedömning
Plasmakoncentration av albumin påverkas av kroppsläge och kan öka upp mot 10 % i stående jämfört med liggande. Förhöjda värden ses vid intorkning (dehydrering). Sänkta värden ses vid inflammatoriska tillstånd och maligniteter, vid ökade förluster via t.ex. njurar (nefrotiskt syndrom), tarm, hud (stora brännskador) och vid omfördelning till extravasal pool (ascites, pleuravätska) samt vid nedsatt syntes (malnutrition, malabsorption, allvarlig leverskada). Graviditet kan ge upp till 20 % sänkning på grund av ökad extracellulärvolym. Ödem brukar inte ses förrän koncentrationen sjunker under 20 g/L. (1)
Referens
1. Teodorsson E, Berggren Söderlund M. Laurells klinisk kemi i praktisk medicin 10:e upplagan. Studentlitteratur 2018, sid 94-96