Medicinsk bakgrund och indikation
I slutet av utmognadsfasen för röda blodkroppar förloras kärnan medan ribosomer, en del mitokondrier och Golgiapparaten finns kvar. Vid vitalfärgning får man en aggregation ribosomer och mitokondrier som tar upp färg och man får en s.k. substantia reticulo-filamentosa och cellerna kallas då retikulocyter. Retikulocyterna, som är större än mogna erytrocyter, mognar normalt ut två dygn i benmärgen innan de släpps ut i cirkulationen. Med ökad erytropoetinaktivitet (anemi) ökar också andelen av utmognadstiden i cirkulationen, vilket innebär att retikulocytantalet blir ”falskt” förhöjt vid svår anemi.
Ökat antal retikulocyter tyder på en accelererad, effektiv erytropoes eller ett temporärt ökat utsläpp från benmärgen. Påtaglig retikulocytos talar för en ökad erytrocytomsättning (hemolys) och mot primär benmärgsskada eller brist på t ex järn, vitamin B12 och folater.
Ökningen blir mindre uttalad efter någon vecka även om anemigraden är densamma, vilket bla beror på tillgången på lättillgängligt järn brukar minska.
Sänkta värden ses sällan eller aldrig eftersom metoderna är för okänsliga. Relativt sett låga värden, d v s ett normalt retikulocytantal vid påtaglig anemi, är regel vid benmärgsinsufficiens, t ex benmärgsskada eller bristsyndrom.
Ett normalt retikulocytantal utesluter inte kraftigt ökad ineffektiv erytropoes.
Räkning av retikulocyter bör utföras vid oklar anemi och kan också göras för att dela in anemier i kategorier med låg, normal eller hög erytrocytbildning. Dessutom kan provet vara av värde för bedömning av effekten av specifik behandling. (1)
Referenser
1. Berggren Söderlund M, Theodorsson E. Laurells klinisk kemi i praktisk medicin, 10:e uppl. 2018. Studentlitteratur 2018, sid 225-226.