Medicinsk bakgrund och indikation
Haptoglobin är ett akutfasprotein som syntetiseras i hepatocyterna och som bildar komplex med hemoglobin och globin. I sin enklaste form (Hp 1-1) består haptoglobinmolekylen av fyra polypeptidkedjor förenade av disulfidbindningar, två lätta kedjor(α) samt två tunga kedjor(β), vilka är glykosylerade. De tre vanligt förekommande haptoglobinfenotyperna (Hp 1-1, Hp 2-1, Hp 2-2) betingas alla av variabilitet i α-kedjan. Hp 1-1 är en tetramer med en definierad molekylmassa (98 kDa) medan Hp 2-1 och Hp 2-2 bildar polymerer. Varje α-β-enhet kan binda en halv hemoglobin(globin)molekyl.
När hemoglobin frisätts till serum eller till det intercellulära rummet sker en närmast momentan, irreversibel komplexbildning mellan haptoglobin och hemoglobin. Komplexen fångas upp av hepatocyterna och nedbrytningen sker inom det retikuloendoteliala systemet. Halveringstiden är 10-30 minuter och kan jämföras med fritt haptoglobin som har en halveringstid på cirka fem dygn. Haptoglobin konsumeras normalt redan under erytropoesen, vilket medför en haptoglobinkatabolism som svarar mot halva syntesen. Hemoglobin-haptoglobinkomplexen passerar inte det glomerulära filtret till skillnad från globindimerer. Komplexbildningen skyddar på så vis njurtubuli och sparar dessutom järn.
Hemoglobin-haptoglobinkomplexens snabba omsättning medför att ökat inflöde av hemoglobin till serum eller till det intercellulära rummet leder till en sänkt haptoglobinnivå. Om benmärgshemolysen fördubblas sjunker koncentrationen av haptoglobin till icke mätbara värden. Haptoglobin-nivån sänks oberoende av om hemolysen är intra- eller extravasal. Hap-toglobinet har enbart kapacitet att binda några få gram hemoglobin och dess kapacitet överskrids därför vid mer omfattande hemolytiska tillstånd. Haptoglobinkoncentrationens stora normala variation anses kunna förklaras av en varierande grad av benmärgshemolys (ineffektiv erytropoes). (1)
Bedömning
Haptoglobinnivån ökar vid inflammatoriska tillstånd och ett förhöjt haptoglobinvärde kvarstår en till två veckor efter att den inflammatoriska processen klingat av.
Sänkt haptoglobinkoncentration ses alltid vid ökad hemoglobinomsättning, oavsett om den orsakats av intra- eller extravasal hemolys eller av en ökad ineffektiv erytropoes. Sjukdomar i lever och mjälte leder regelmässigt till sänkta haptoglobinnivåer. Andra exempel på tillstånd med låg haptoglobinkoncentration är svåra aorta- och mitralisvitier, klaffproteser, hypersplenism, leukemi, polycytemi, hepatit, mononukleos, sepsis, tumörsjukdomar med lever och/eller benmärgsmetastaser, final uremi och cirrhos.
Normala eller låga haptoglobinnivåer kombinerat med tecken på inflammation tyder på samtidigt ökad erytrocytomsättning, t ex hemolys/ineffektiv erytropoes eller ökad erytrocytomsättning sekundärt till lever- och mjältsjukdom. Det är normalt att ha icke mätbar haptoglobinkoncentration upp i tonåren (1).
Referenser:
1. Nilsson-Ehle P, Ganrot PO, Grubb A et al. Laurells klinisk kemi i praktisk medicin, 8:e uppl. 2003: 136-138, 165, 202