Medicinsk bakgrund
Skelettet innehåller hälften av kroppens magnesium medan 98% av andra hälften förekommer intracellulärt. Plasma innehåller 1% av kroppens magnesium varav ca 35% finns i proteinbunden form och ca 65% i fri, biologiskt aktiv form. Magnesiumjoner är viktiga kofaktorer för protein och DNA-syntes samt för ett stort antal enzymer mm. Magnesiumkoncentrationen i plasma är snävt reglerad och influeras av bl. a upptag i tarmen, reabsorption i njurarna och utbyte i skelettet. Magnesiumbrist kan orsaka trötthet och asteniska besvär. Vid uttalad brist kan tetani och kramper förekomma. Hypermagnesemi kan vid excessiva höjningar (7-10 mmol/L) ge andningsförlamning och hjärtstillestånd. Analysen är bl. a. indicerad vid utredning av oklara trötthets- och kramptillstånd, vid binjurebarkssjukdomar samt vid långvarig diarré eller parenteral nutrition (1).
Bedömning
Sänkt magnesiumhalt ses vid malnutrition, malabsorption, långvarig parenteral nutrition, långvarig behandling med protonpumpshämmare, hos kroniska alkoholister, vid ökade renala förluster (tiaziddiuretika, renal tubulär acidos), hypoparatyreoidism, alkalos, samt vid vissa ärftliga tillstånd. Förhöjd nivå ses vid njurinsufficiens, acidos och myxödem. Vid diabeteskoma förändras magnesiumkoncentrationen på samma sätt som för kalium (1).
Referens
1. Teodorsson E, Berggren Söderlund M. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin 10:e upplagan. Studentlitteratur 2018, sid. 555-6, 569-571.