Medicinsk bakgrund
Dialys innebär att man på konstgjord väg renar blodet från slaggprodukter, tar bort överflödig vätska samt reglerar elektrolyter, framför allt kalium och natrium. Dialysbehandling påbörjas vanligen när njurfunktionen minskat till 5-10 procent av den normala. Det finns olika former av dialys: Hemodialys (HD) samt peritonealdialys (PD). Peritonealdialys, som också kallas bukdialys, är en av de behandlingsformer som används vid avancerad njursvikt.
Behandlingen utförs i hemmet, oftast av patienten själv. Vid PD renas blodet inuti kroppen genom att dialysvätska leds in i bukhålan och där kommer i kontakt med bukhinnan som är det semipermeabla membranet. Slaggprodukter och vatten transporteras via blodkärlen i bukhinnan till dialysvätskan. Dialysvätskan består av en steril och kaliumfri saltlösning. Den innehåller en buffert för att upprätthålla en relativt konstant surhetsgrad i kroppen. Dialysvätskan innehåller också ett ämne som leder till osmos, där vatten dras från blodet till vätskan i bukhålan. För det mesta används glukos för att skapa osmotisk kraft. Med hjälp av olika glukosstyrkor kan vätskebalansen styras hos en patient med PD.
För att kunna leda dialysvätska in i och ut ur bukhålan opereras en mjuk permanent silikonkateter in. Kateterspetsen placeras fritt i nedre delen av bukhålan.
Peritonealdialys är en kontinuerlig behandling som innebär att patienten i de flesta fall ständigt har dialysvätska i bukhålan. Volymen dialysvätska är vanligtvis 2 liter. Behandling med PD kan utföras manuellt eller automatiskt. (1,2)
Bedömning
Peritonitdiagnosen hos en patient med PD ställs med hjälp av klinisk undersökning och styrks av grumlig PD-vätska. Vid osäkerhet kan förekomst av leukocyter påvisas i PD-vätskan (1).
I samband med peritoneal dialys anses normalantalet kärnförande celler vara <100 x 10 6/L. Ett antal vita blodkroppar i provet >100 x 106/L (mer än två timmar efter senaste byte av dialysvätska) med >50% poly tyder på bakteriell genes (2).
Om patienten har symtom på peritonit, men odlingen är negativ, utesluter detta inte en bakteriell infektion. Det kan också föreligga en steril peritonit, en inflammation orsakad av exempelvis föroreningar i dialysvätskan. Dessutom kan patienten utveckla en eosinofil peritonit, en slags allergisk reaktion på dialysvätskan. Definitionsmässigt kan diagnosen eosinofil peritonit sättas om de eosinofila granulocyterna utgör minst 10% av totala antalet leukocyter i urtappat dialysat (1,2).
Referens
1. Marie Blomén Dialys, peritonealdialys. Vårdhandboken, revision 2022-01-19
2. ISPD peritonitis guideline recommendations: 2022 update on prevention and treatment, Peritoneal Dialysis InternationalVolume 42, Issue 2, March 2022, Pages 110-153, https://doi.org/10.1177/08968608221080586