Medicinsk bakgrund
Fibrinogen syntetiseras i levern. Sista steget i blodkoagulationen är omvandlingen av lösligt fibrinogen till ett olösligt nätverk av fibrintrådar. Denna process äger rum på platsen för skadan och katalyseras av trombin. Plasmakoncentrationen av fibrinogen regleras främst av synteshastigheten i levern.
Fibrinogen är ett s k akutfasprotein. Redan ett dygn efter vävnadsskada kan en förhöjd plasmakoncentration påvisas, medan den högsta koncentrationen brukar inträffa efter 3-4 dygn. Nivån betingas till en del av vävnadsskadans storlek. Vid okomplicerade processer, ex operativt ingrepp utan påföljande komplikationer, brukar en normalisering av fibrinogen koncentrationen inträda efter 3-4 veckor.
Fibrinogen är ett akutfasprotein, som ökar vid inflammatoriska reaktioner.
Aktuell fibrinogenhalt måste alltid bedömas i förhållande till patientens övriga tillstånd, framför allt avseende eventuell inflammation. Ökning av fibrinogenkoncentrationen ses också i samband med proteinförluster som vid t ex nefrotiskt syndrom liksom vid graviditet. En förhöjd nivå fibrinogen har associerats till ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Mycket höga värden kan förekomma vid sepsis.
Vid disseminerad intravaskulär koagulation (DIC) ses däremot lågt fibrinogen tillsammans med låga koncentrationer av trombocyter och sänkt protrombin, faktor V och faktor VII aktivitet. Sänkt koncentration kan även ses vid påtaglig leverskada. Vid koncentrationsnivåer fibrinogen under ca 1 g/L kan blödningar uppstå. Normal nivå vid samtidig inflammation tyder på ökad omsättning, d v s koagulation och/eller fibrinolys, eftersom syntesen är stegrad vid alla typer av inflammation.